Helt OK!

Var iväg till veterinären med Lyxa idag. Det har varit små, små detaljer med henne som inte har känts riktigt rätt (svullen, ”tung” i kroppen, tröttnar fortare när vi tränar). Huvudet har hela tiden sagt skendräktighet, men det har legat en gnagande, orolig magkänsla över att det kan ha varit något annat, något värre.

Så idag blev det in på undersökning, med temp, urinprov och blodprov. Lyxa skötte sig toppen och fick jättemycket beröm för att hon stod så lugnt och snällt medans veterinären stack henne med kanylen, och jag fick beröm för att jag hade skött hennes hanteringsträning så bra (kan tänka mig att veterinärer får in RÄTT många ohanterbara hundar). Veterinären tittade en extra gång på Lyxas journal för att dubbelkolla att hon verkligen var en aussie, då hennes erfarenhet av dem var att de var ”svårtillgängliga” som hon så diplomatiskt uttryckte det ;).

Jag har fått det berättat för mig flera gånger på kort tid nu, dels att Lyxa är helt fantastiskt trevlig (smälter av stolthet varje gång jag hör det 🙂 ) men även att det verkar finnas fler och fler svårtillgängliga, reserverade, t.o.m rädda aussies därute som är svåra t.o.m för yrkesfolk att kunna hantera. Jag funderar på vad detta kan bero på? Är det så att folk blir sämre och sämre på att träna sina hundar att bli hanterade av t.ex veterinärer? Eller är det för att man avlar på mentalt ostabila aussies som efterlämnar sin svaga mentalitet till sina valpar? Eller – det mest troliga – lite av båda? I vilket fall, så är det tråkigt att det är sådana hundar som sätter den allmänna synen på aussies. Jag har själv sett massa ”tråkiga” ostabila aussies på utställningar och tävlingar, hundar som stressar hysteriskt, skäller, gör utfall etc och det är hemskt att se :(.  Och varenda gång tackar jag min lyckliga stjärna att jag har fått ett sånt fantastiskt exemplar som Lyxa faktiskt är :D!

Medans proverna kördes så tog vi en liten promenad (tills dess att himlen öppnade sig och regnet bara VRÄKTE ner!) sen gick vi in och fick resultaten. Och allt såg toppenbra ut :D! Så nu kan jag andas ut och köra på som vanligt, nu när jag vet att det bara är vanlig, tråkig skendräktighet :P. Detta har dock gett mig ännu mer stöd i mitt beslut att till hösten kastrera Lyxa.

Jag har funderat fram och tillbaka om det inte skulle vara väldigt, väldigt kul att ta en kull på Lyxa längre fram i framtiden. Jag tycker att hon har alla de egenskaper som behövs hos en avelstik: sund kroppsbyggnad, ett fantastiskt temperament, miljösäker, arbetsvillig, fokuserad, förig, supertrevlig med människor och hundar, allsidig, perfekt av/påknapp. I mångt och mycket så skulle hon kunna tillföra aussieaveln många goda kvaliteér.

Men jag har nu (eller ja, för ett par månader sedan :P) tagit det slutgilitga beslutet att så inte kommer bli fallet. Lyxa är först och främst min tävlingshund, vi ska komma ut på tävlingsbanorna och upp i klasserna. Då har vi inte tid för parning, valpning och sedan återuppbyggnad av Lyxas kondis ;). Och detta i kombination med att vi inte vill missa tävlingstillfällen pga löp, och ovanpå det att hon blir så skendräktig, så är det nu helt bestämt: Till hösten hamnar Lyxa på operationsbordet för en kastrering. Känns rätt obehagligt det med, det är ju ändå ett operativt ingrepp, men det känns som det rätta för att slippa jobbiga skendräktigheter, pyo samt att slippa missa tävlingsmöjligheter.

Igår var det agilitylektion för Emelie igen. Denna gången koncentrerade vi oss på kontaktfält och slalom. Jag har – som jag berättat förut – haft stora problem med att beskriva kriterierna för hur kontaktfälten ska se ut. Men igår kom vi nog fram till slutklämmen (äntligen 😉 )

Bommen: Lyxa ska springa ända ner till marken utan att skutta av bommen innan hon får lov att springa vidare. Detta ska ske i en rörelse och automatiskt, hon ska inte behöva vänta på ett OK från mig för att springa vidare.

A-hindret: Lyxa ska sikta ner mot marken och lite framåt, hon behöver inte gå ända ner till marken i ett 2på2av beteende men får heller inte hoppa av för tidigt.

Bägge dessa kontaktfält tränar jag med target för att göra det så lättförståeligt som möjligt för Lyxa. På bommen krävs det att hon har iaf en framtass på targeten för att det ska räknas som godkänt. Det hela kommer förhoppningsvis utmynna i ett typ av ”running contact”beteende. På A-hindret tränar vi med en exprimentell metod som Emelie använder på Kiwi, fast lite omändrad :P. Emelie kör med belöningsplacering där hon levererar leksak på vältimad plats och tidpunkt en bit bortanför hindret. Då jag saknar genen som tillåter en att leverera en kastad belöning på bra plats med bra timing ( :P) så kör jag och Lyxa istället med en target en bit ifrån a-hindret. Tanken här är att få in ett rörelsemönster som även här påminner om RC, där Lyxa får arbeta sig ner till botten av a-hindret för att kunna med ett/några galoppsprång kunna nå fram till targeten och springa över den/trampa någonstans i dess direkta närhet. Jag lägger här även på ordet ”tryck” för att nöta in vad som ska göras.

Så här såg första träningspassen med dessa specificerade metoder ut:

 Sen körde vi även ett pass slalom, både i bana och enskilt:

Summasumarum ett gott träningspass, trots att jag under passet fokuserade mycket på det dåliga ;). Hoppas att det goda håller i sig till i morgon, då är det dags för agilitytävling igen :D!