Just nu!

Torsdagsagility för Elin Fahlgren! GRYMT!!

20130228-214631.jpg

Annonser

Helhet i ridhus

Igår möttes jag och Jonna i ridhuset för tre bokade timmar där vi hade helhetsträning på agendan. Vi hade planerat att köra igenom både våra lydnadsklasser och även högrelydnaden, men på något konstigt sätt så flyger alltid timmarna iväg när man står där med sin hund, så riktigt allt hann vi inte ;).

Jonna och Zolo körde först igenom trean med SÅ mycket snyggt arbete! Det är så härligt att se en rottweiler som är pepp och på och bara vill vill VILL :D! Ska bli så kul att se dem gå ut i skarpt läge i treandebuten, jag tror att det kommer gå SUPER!!

Efter detta fick jag och Lyxa en genomkörare i eliten där vi körde programmet i sin helhet sammanhängande (minus två avbrott där jag gjorde om konskicken) med tävlingsmässig (om än något uppskruvad 😉 ) belöning. Under hela programmet så försökte jag upp henne lite extra (fart och inte stadga som var prio) och detta smittade av sig på ex utgångsställningar (som ni kommer se 😉 )

Jag valde att ta momentordningen så som den ska vara på Rankingtävlingen i Kungsör nästa helg, alltså:

  • Vittringsprov och apport
  • Apportering metall och hopp ö. hinder
  • Stå,sitt och ligg under marsch
  • Apport. m. dirigering
  • Inkalln. m. ställ och lägg
  • Fjärrdirigering
  • Fritt följ
  • Sändande m. lägg och inkalln

Och det såg ut så här:

Vittringen är jag SÅ nöjd med hon går ut bra, söker av bra, är en halv sekund på väg till Jonna med pinnen men kommer på sig och GÅR UPP I GALOPP på vägen tillbaka till mig :D! Detta har ju varit en av våra stora käpphästar (dålig växling mellan lugn i sortering och tempo i återgång) så jag blev överlycklig av att se att det FINNS en tanke där inne någonstans att det ska vara galopp in! Heja Lyxa!

Hopp metall var helt OK, men synd att gripandet blev lite tveksamt (apporten var stor, någon annans och KALL) så att hon tappade farten på vägen in. Men som sagt, helt OK :).

Zätat gjorde mig grymt glad! ALLA skiften satt och sättandet var BRA :D! Lycka!

dirigeringapporteringen så valde jag att bryta henne en gång när hon gjorde ett halvdant konskick (detta och att parallellt jobba med konskicken separat hoppas jag ska få in henne på tanken att man måste TA I för att få komma vidare i momentet). Efter detta blev jag riktigt nöjd med momentet, jättebra fart i alla delar. Tyvärr ett litet omgripande på apporten, men annars jättefint!

Inkallningen har jag inte så mycket att orda om ;)! Hon är duktig på detta Lyxa! Är det någonting jag vill hålla koll på här så är det att hon på nedläggandet lägger sig med hakan i backen = inte vad nedläggningskommandot ”lägg” betyder! Det får jag nog passa på och stärka upp korrekta nedlägganden, tycker att det börjar bli lite väl mycket hakan ner…

Fjärren blev skrutt :P! Fick inte med henne från nedläggandet, och hon tittade på Jonna och tappade bort vad vi  höll på med och fick därför ge flera dubbelkommando (ger även ett DK på sitt-stå eftersom hon inte klev ut riktigt med framtassarna). Det som är BRA här är att hon inte går ner sig alldeles när det blev fel från början utan hon jobbar bättre in i momentet.

Fria följet blev helt OK. Lite övertaggad och därav lite taskig position i bl.a stegförflyttningar (där kom också några gnällanden 😛 ), men överlag bra helhet. Gillar bäst långsammarschen, den kändes riktigt fin :)! Starten blev både jag och Lyxa överraskade av (BRA där Jonna, man ska inte ha förutfattade meningar om hur ett FF ska börja!) men vi fann oss rätt snabbt igen :).

Sist ut var rutan, och där fick jag återigen påminna henne en gång om hur man ska göra ett konskick. Efter det är jag supernöjd med momentet, på sträckan från kon till ruta fanns i synfältet zätakonerna, slalom (som hon ÄLSKAR), vittringspinnar och hinken med ovittrade pinnar. Hon kollade lite extra på slalomen, men fortsatte sen rätt in i rutan.

Här kommer dock mitt dilemma: Vi har problemet att Lyxa går händelserna i förväg i rutan, när jag säger ”stanna” så lägger hon sig (oftast bara på tävling, men som synes på filmen ibland även på träning). Det jag funderar över nu är om jag ska lägga mer krut/konflikt på att det faktiskt är STÅ som gäller, eller om jag ska gå över till att bara säga ”lägg”?

Fördelen med att bara säga ”lägg” är att vi inte behöver få in ännu en konflikt i detta moment (vi har ju redan konskicken som vi diskuterar med varann om hur man utför dem 😉 ), och att Lyxa har både en väldigt bra förståelse för rutan + ett VÄLDIGT bra läggande på avstånd + att hon har bra, men inte för bra, fart så risken att hon skulle hamna utanför rutan (om hon inte missar den helt då 😉 ) är rätt minimal. Fast nackdelen är ju att ”lagd hund ligger”, om jag lägger henne och hon INTE är rätt i rutan så är det ju direkt en nolla, medans om jag har ett ”stanna” först så får man dirigera om och kanske få en 8:a ist för en nolla…

Vad/hur tänker ni andra om mina tankegångar? Ska jag släppa denna konflikt (for now), eller arbeta igenom den?

Just nu tänker jag nog att jag ska släppa igenom detta, köra på ett direkt läggande i rutan istället och ta upp det andra när jag fått igenom konskicken som jag vill.

Så här såg det iaf ut, och är som sagt väldigt nöjd med momentet i helhet:

Efter denna helt klart godkända genomkörning av programmet så körde vi lite gruppmoment (väldigt nöjd), och i slutet hjälpte Jonna oss med några moment ur högrelydnaden. Mycket svagheter kom fram så nu vet jag mycket bättre vad och hur jag ska träna på dessa de kommande två veckorna :)!

Skallet behöver tränas på dels kommendering, men främst på balansen mellan tyst/skall, att hålla den korrekt så jag inte behöver ge DK på någon av delarna. Belöna ”tyst” mycket och lugnt, och sen lekbelöna skall på första kommandot efter tystnad, både framför och i fotposition.

Krypet känns bra, behöver lägga lite mer fokus på nedläggande och starter (så hon inte blir lätt fram) och fortsätta påminna om position, men helhetsmässigt ett rätt gött moment :).

Inför framåtsändandet så körde vi även en inkallning med ställande på bruksavstånd. En gång försökte hon sig på att stanna på eget bevåg, sen gjorde hon momentet fint:

Sen själva framåtsändandeträningen gav rätt mycket att önska ;)! Note to Self: Låt det INTE gå massa tid mellan framåtsändandeträningarna, NÖTNINGSMOMENT!! Fast lite bra fick vi till :):

Tack för (som vanligt) jättebra träning Jonna :D!

Svartberghelg

Helgen som gick spenderades på Göteborgs Hundarena på Åskvädersgatan, tillsammans med ett 2o-tal vetgiriga människor som ville höra allt som Niina Svartberg hade att säga om tävlingspsykologi, mental träning och tävlingsnerver (bland annat).

Det kändes snabbt att Niina är en välutbildad pedagog med en lång karriär som föreläsare bakom sig. Hon hade ett flytigt föreläsningssätt, en behaglig röst att lyssna på, skapade snabbt en relation till oss som var med i gruppen och ställde hela tiden rätt frågor för att kasta omkull negativa tankegångar och istället byta ut dem mot positiva.

Detta inlägg kommer inte att bli någon redogörelse exakt av vad kursen innehöll, utan en textprodukt av de tankar som startade och fastnade i mitt huvud genom våra diskussioner och uppgifter :). Kommer nog bli ett eller några inlägg till för att alla tankar ska få plats….

Genom ”vittnesmål” från gruppens medlemmar så märkte man snabbt att det är extremt viktigt att bli guidad in på rätt väg om man fastnat i ett negativt tankemönster. Att få hjälp att i sina tankar inse att dåtiden ska inte påverka framtiden på annat sätt än det positiva och man ska inte prata om framtiden som att den vore omöjlig att ändra ( istället för att säga ”jag kommer aldrig kunna lära mig att fokusera” så ska man tänka; ”FÖRR var jag dålig på att fokusera, i framtiden kommer jag att fokusera väldigt bra!”). Att man ska bete sig mot sig själv som man skulle göra mot en kompis (sluta vara din egen värsta kritiker, bli din egna bästa supporter!), och att inse att omvärlden har ingenting i min och hundens bubbla att göra. 

Det är när vi släpper in omvärlden i vår och hundens bubbla som vi tillåter andra att störa ut oss, att sänka oss, att få oss att tappa koncentrationen, och – i allra värsta fall – får oss att (oavsett hur kort stund) lämna hunden mentalt ensam på en plats och i en situation där den aldrig bett om att få hamna, utan hamnar där enbart för att vi människor bestämt att det ska vara så för att vi vill tävla. 

Som tävlingsmänniskor är det vår skyldighet att först och främst se till att HUNDEN får en bra upplevelse av tävlingsdagen, att hunden känner sig trygg, glad, sedd och omtyckt av sin ägare, oavsett vad som händer inne på planen. Det är vår uppgift att på tävlingsplanen guida, styra, förbereda och stärka hunden både före, under och efter uppgiften är gjord, och detta oavsett hur utförandet blev just denna gång. Vi tjänar INGENTING på att hunden inne på tävlingsplanen känner att vi inte är nöjda med arbetet den gjort, särskilt inte om det är en ung och grön tävlingshund vi har.

Där måste vi förare bli mer medvetna om vad vi signalerar till hunden om det händer felaktigheter på planen. Har man en känslig hund kan det räcka med en spänning i käken, ett par minimalt uppdragna axlar, eller en allt för djup suck för att hunden ska känna ens besvikelse. Besvikelse är en känsla som inte har i vår relation med hunden att göra! 

Jag är medveten om att jag – tyvärr – tidigare vid vissa tillfällen har låtit min besvikelse märkas och smittas över på Lyxa. En mänsklig brist hos mig som jag jobbat HÅRT med att komma ifrån. För att inte älta och gräma mig för mycket över det så tänker jag att FÖRR kunde jag känna/visa besvikelse om det inte blev som jag tänkt på tävlingsplanen, men NU och FRAMÅT kommer jag bara känna att det är bra att jag får information om vad jag inte tränat tillräckligt på (igen, Note to Self är en lifesaver både för ens träning och ens relation till sin hund!).

Nu menar jag inte att jag aldrig ska vara något annat än klämkäck och positiv och tycka att allt är supertoppen oavsett vad hunden gör under träning/tävling :P. Jag kan gärna säga till hunden när den gör fel att det var fel och att den får göra om och göra rätt, men jag ska inte känna BESVIKELSE för att den gör fel. En stor skillnad där, att fela och att fela med ett negativt känsloläge bakom. 

Ett tankemantra som jag jobbat mycket med, och som kommer få ÄNNU större plats i både min träning och tävling från och med nu är;

Min hund ska aldrig behöva känna att jag är besviken på den! Det är inte hundens fel att jag blir besviken, det ansvaret ligger enkom på mig då besvikelsens grund är att jag inte tränat min hund tillräckligt mycket eller bra för att utföra uppgiften. 

Känslan i mig ska inte smitta av på hunden, som alltid gör det bästa den kan av det jag lärt den! Mitt stora mål nu och framåt: Jag ska alltid se till att belöna och stärka min hund och sen sätta undan den, INNAN jag börjar älta och/eller analysera med mina träningskompisar om vad som gick fel! Detta gäller även under ”ren” belöning utan att det hänt något negativt, FÖRST belöna klart hunden, SEN prata med träningskompisarna! Detta för att inte lämna hunden mentalt på planen eftersom vi kräver att de ska vara med oss 100% mentalt hela tiden!

felpratat

Inget mer sånt här ;)! 

Som ni märker så började det röra sig innanför pannbenet på mig under den här helgen, och jag blev väldigt stärkt i mig själv att jag har utvecklats i mitt tänkande och beteende :). Det känns skönt att känna att jag är på väg mot rätt håll!

Nuförtiden – som jag reflekterade över i häromdagens inlägg Från Hysterisk till Hoppfull – så har jag kommit en väldigt lång bit på väg i min mentala träning :D! Jag har stärkt mina svaga tävlingsnerver, lärt mig att fokusera om och framåt trots att misstag sker, lärt mig att notera men sedan släppa fel som händer, och lärt mig att stänga ute omvärlden på ett mycket bättre sätt. Visst att jag fortfarande är nervös, men på en hanterbar nivå! 

Det som var lite kul var att jag fick lite ”bevis” på att min känsla om att jag utvecklats och förbättrats i det mentala arbetet faktiskt stämmer, då vi i läxan från lördag till söndag dels fick göra självtestet Mitt Tävlingsbeteende ur Niinas bok. Efter att jag fyllt i alla siffror så gick jag tillbaka i bloggen och tittade på resultatet jag fick när jag gjorde det för nästan exakt ett år sedan, och glädjande nog hade jag höjt mig i ALLA kategorier, och gjort riktigt stora hopp åt det positiva i kategorierna Självförtroende och Nervositet :D!

Det jag grämer mig för är att jag inte gick den här kursen då jag behövde den som mest :P! Jag borde ha gått den här redan 2010, innan vi börjat vår tävlingskarriär, för att slippa gå den långa vägen med dåligt självförtroende, negativa tankar, sjukt dåliga tävlingsnerver, gett Lyxa orättvisa förutsättningar och kanske några känslomässigt dåliga erfarenheter osv. Det hade varit bättre att kunnat identifiera fallgroparna och undvika dem istället för att handlöst falla i dem och behöva kräla runt i geggan innan jag fick tillbaka fotfästet :P!

Så ska jag ge ett enda råd till de som är på väg ut i tävlingskarriären; Gå någon sådan här kurs så att tankarna och prioriteringarna hamnar rätt från början, det kommer ni och er hund tjäna SÅ mycket på, både i tid och känslor!

Best of torsdagens agilityträning

Igår var det dags för ännu ett kurstillfälle för Elin Fahlgren. Ännu ett SJUKT roligt tillfälle med rolig och utmanande bana, som både visade på vad jag och Lyxa är starka på och var vi behöver jobba mer!

Det blir rätt så uppenbart att vi just nu suger rätt hårt på kontaktfält och threadles (a.k.a tråcklingar, de sista tre hindren på rad där jag ska plocka in Lyxa mellan varje hinder så hon tar alla tre från samma håll), och då särskilt när jag är trött och tung i benen i slutet av passet ;)! Skriver upp det på listan att träna!

Det jag är mest nöjd med i detta pass är att jag var mycket bättre på att tajma mina byten än förra veckan, vi satte några riktigt snygga blindbyten och gjorde FLERA fina jaakkosvängar! Även nöjd med tysksvängen (eller vad man nu vill kalla den 😉 ) på hinder nr 3, där hon tar hindret på motsatt sida från mig och jag sedan plockar upp henne med ett blindbyte på högerhandling. Tack vare Elin så känner jag mig då och då som en duktig och offensiv handler :D! Jag ser fram emot när det blir bättre väder ute så man kan få lite mer kontinuitet i agilityträningen för att få än mer framsteg!

Idag tar vi en lugn och fin fredag jag och hundarna. Vi har firat söta Smalis som idag fyller 3 år, och nu ska vi bara vänta på att hämta Andreas senare i natt när han kommer hem från dalarna där han har varit och kört Kortvasan. När han var i mål uppdaterade han sin Facebook med följande ord:

3 mil på 3,15. Nu whiskey.

Låter lovande ;)!

I morgon tidig morgonträning med Jonna och Zolo, sen tävlingspsykologikurs hela dagen :)!

Från hysterisk till hoppfull

Till helgen ska jag gå en tävlingspsykologikurs för Niina Svartberg. Det ska bli riktigt intressant :D!

När jag nu står inför denna formidabla kurs, så tänker jag tillbaka på min egna (rätt korta men ändå rätt framgångsrika och framförallt väldigt roliga 🙂 ) tävlingskarriär inom hundsporten (främst då inom lydnaden), och då ser jag extremt tydligt hur mycket jag utvecklats psykiskt själv! Visst att både jag och Lyxa utvecklats momentmässigt, träningsmässigt och resultatmässigt tillsammans, men gällande det mentala så är det jag som har fått göra den största resan, inte min fantastiska hund. Hon har fått vara mentalt stabil för oss bägge två ;).

Mina tävlingsnerver var från början skrämmande dåliga! Jag tittar tillbaka på den sjuka nervositeten, känslan av att konstant vilja kräkas och de närliggande svimningsattackerna när vi skulle debutera i lkl 1 på Öland 2010. Jag minns hur jag efter lkl 1 tävlingen på Tånga Hed 2010 med gråten i halsen smsade Emelie om att jag minsann ”var helt jävla värdelös och det gick skit och jag ska ALDRIG NÅGONSIN tävla igen!!!!!” och gick direkt och la mig när jag kom hem (typ kl 14 😛 ) med besvikelsens sprängande huvudvärk bakom ögonen. Att hantera ”misslyckanden” var inte min grej och har aldrig varit, särskilt inte när jag gett mig in på ett område där jag är helt novis (vilket är ett rätt dumt sätt att hantera världen på då det är som novis man gör de flesta misstagen 😉 ).

Jag minns hur jag från det jag tryckt på ”anmäl” på SBKtävling mådde dåligt och nervöst gick igenom allt som KUNDE gå fel på tävlingen så till den grad att Andreas frågade ”men VARFÖR anmäler du om du tror att det ska gå så dåligt!?”, och jag minns hur jag på tävlingsdagarna var kort, opratsam, introvert och allmänt grinig av nervositet ända tills att vi fick gå in och köra vårt program. Jag var, kort och gott, ingen trevlig människa när det började vankas tävling :P!

Men numera minns jag de där mentala dipparna med ett (lätt generat 😉 ) fniss, eftersom jag nu för tiden lärt mig att fokusera om, tänka nytt, släppa misstag och se framåt. Händer det något konstigt, oförutsett eller bara klantigt (från min eller Lyxas sida) på tävlingsplanen, så blir det numera inget mer än ett ”Note to Self” att träna det mer och bättre, sen så släpper jag det och går vidare till nästa moment.

  • Lyxa lägger sig ner på sittande i grupp?!Note to Self: Jag har missat att träna uthållighet i sittandet på ett tag!
  • Lyxa tappar vittringspinnen?!Note to Self: Dags att träna hållaövningar igen!
  • Lyxa hittar inte rutan utan springer till en annan kon?! Note to Self: Kom ihåg att träna att hitta rutan trots störningar av koner runtom!

Det här har gjort all nytta i världen för mig  (både tiden innan tävling och på tävlingsdagen), att lära mig att det enda jag kan göra är att notera det som händer mentalt i ett fack långt bak i huvudet, sen bara släppa det och gå in i bubblan igen och fokusera på nästkommande transport och moment. Har det hänt så finns det INGENTING jag kan göra åt det, och hänger jag kvar vid det kommer bara den dåliga känslan att hänga kvar till nästa moment!

2011-03-26 (44)

Går ett moment dåligt, ta det med en klackspark (eller ett jämfotahopp 😉 ) och gå vidare!

Många av de mentala framstegen kommer ju givetvis med erfarenhet och tävlingsvana, men lika mycket kommer av att ha bra träningsvanor. Ett av världens bästa citat handlar ju just om detta med träning:

”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”

– Ingemar Stenmark

Det är verkligen så! Det handlar inte om att ha tur, det gäller att träna så bra så man inte behöver förlita sig enkom på tur! Visst gäller det att ibland lite då och då ha tur (ex hamna på rätt sida strecket för ett förstapris även om man strulat till ett par moment), men det bör och ska inte vara ens huvudsakliga verktyg när man går ut och tävlar ;)!

I träningen har jag också hittat ett par nycklar till min egna mentala utveckling, som smittat av sig på mina tävlingsnerver på ett positivt sätt. t.ex ;

  • Det handlar oftast inte om hur mycket man tränar, utan hur bra man tränar! Hellre 10 minuter bra och effektiv träning än 60 min tragglande, hellre tre snygga dirapp från kon än 10 hela dirappmoment. Visst att man på vissa saker kan behöva regelbundna träningspass för att se framsteg och bibehålla utvecklingskurvan, men jag behöver inte köra alla moment gång på gång på gång bara för att. Med bra moment räcker det ofta med en avcheckning då och då och några peppass ibland!
  • Det gäller att träna på rätt saker för just min hund just nu! Vad gick dåligt förra passet/tävlingen? Vad är det vi behöver stärka i vår repertoar just nu? 
  • Jag måste kunna vara flexibel i mina träningspass, TROTS att jag gjort en strukturerad plan! Även om jag går in med tanken att ”idag ska vi göra tävlingsmässiga kedjor” så måste jag kunna bryta ner till smådelar om det visar sig att hunden har en dålig dag!
  • Hunden gör inte saker för att jävlas! Missförstår den mig så är det JAG som lagt upp träningen fel och som behöver tänka om. Fel kan komma av allt från att hunden har en dålig dag, den mår dåligt, är överspelt, trött osv… eller bara av att jag helt enkelt inte lärt den vad det är den ska göra! Och bara för att min hund gör fel ibland betyder det INTE att den är dålig!!
  • Fokusera inte på det som går dåligt, utan det som går bra! Återigen, går det dåligt så ta en Note to Self och jobba vidare på det vid nästa tillfälle, men SLÄPP det sen i just detta moment/pass och gå vidare! 
  • Vet jag att hunden är osäker på något, lägg upp många pass så att den lyckas! Visst att jag måste utmana min hund då och då, men har jag ex en osäker individ och lägger krav på att den ska utföra vissa saker, så kommer jag bara att skada vår relation och hundens självsäkerhet. Att lägga upp för svåra pass, och sen stå och besviket sucka och bara tycka att hunden är dålig som inte klarar det höjer varken mig eller hunden.
  • Sluta vara så anal, tänk utanför ramarna och var inte hela tiden så stel och tävlingsmässig!!! Detta är en av mina ALLRA VIKTIGASTE LÄRDOMAR. ”Sluta vara så anal” är en av mina ledstjärnor och ett av mina stora mantran, i all träning jag gör med mina hundar :). 

Det jag kan se när jag läser igenom detta inlägg är att jag har kommit en bra bit på väg i mitt arbete för att ha en bra tränings/tävlingsmentalitet. Jag har verkligen gått från Hysterisk till Hoppfull :)!

1a pris elit

Vårt första 1:a pris i eliten, någon som jag ALDRIG trodde vi skulle klara av efter Tångatävlingen… 😉

Nu är det bara att hoppas på att helgens kurs kan skjutsa mig ännu en bit på vägen, vilket jag verkligen tror att den kommer göra :D!

Kortträning och småtankar

Idag blev det en kort och kompakt träning utomhus (jag HATAR när det är iskyla, glashalt + knaggligt som satan i backen :P) så på lite dryga timmen där hundarna blev rastade och fick springa fritt på kalhygge och äng, så hann vi även med skallträning, miniupplet, långa linjetag, kryp i djupsnö, inkallning med ställande och några zätaskiften. Helt lagom för dagens orkesnivå ;)!

Medans vi promenerade av i långsammare tempo gick jag och småfinulade lite. Dels på ett blogginlägg som jag fått önskemål om att skriva som har arbetsnamnet Från Hysterisk till Hoppfull ( 😉 ), och dels små drömmar om framtida valpträffar :)!

För att läska lite, så kan jag ju säga att mitt hus ligger 75 m från en jättefin liten sjö, ca 200 m från ett litet B&B, 500 m från en superbra gräsbana och det finns mycket skog och ängar för både spår, sök och rapport. Perfekt för valp/träningsdater :D!

Baksida%20(2)

Utsikt från vår trädgård…

Nä, nog med framtidsplaner för nu! Nu blir det nybakt chokladkaka och fortsatt tankesmedja!

Barney 1 år och Åskvädersträning

Igår fyllde vår allra sötaste lilla finnbjörn Barney ett år :D!

2013-01-12 Vappromenad med Malin och JK 195

I födelsedagspresent fick han det sådana med flera syskon inte är så bortskämda med; egentid ;)! Andreas tog med sig honom hem efter jobbet och de gick en långpromenad i skogen bara de två, och hade sen tränat lite, spelat lite hundspel och sen suttit och spelat dator och tuggat ben (Andreas det första och Barney det andra 😉 ). Grattis sötaste lille Barney!

Under tiden så fick Smalis och Homer vara hos mamma och pappa, medans jag och Lyxa åkte ner till Göteborg och Åskvädersgatan för träningsdate med Jonna, Zolo, Jessicha och Iver. Jag hade med mig ett helt A4 med träningsplan på, och banne mig om jag inte fick gjort nästan allt som stod därpå ;)!

Vi körde gruppmoment som jag blev rätt så nöjd med. Jag började med ett ensamt sittande i grupp på dryga 2,30 minuter där jag var riktigt nöjd med både stillhet och fokus. Jag kommer att jobba mycket mer med uthållighet tidsmässigt i sittandet i grupp, jag vill att Lyxa utan problem ska sitta i minst 5 minuter när jag står och gömmer mig. Parallellt med detta kommer jag att jobba med kortare sekvenser där jag går in och belönar henne för fokus mot där jag försvinner ut, samt att vi backar i träningen och även jobbar med synlig förare lite då och då. Allt för att säkerställa att det inte ska ske att hon lägger sig ner igen och slösar bort våra viktiga poäng ;)! Vi körde även gruppmoment gemensamt som jag var riktigt nöjd med, hon gör superfina nedlägganden på platsliggningen utan att lyssna på de andras kommandon :). Dock lyfte hon på huvudet en gång och höll kvar det uppe, då valde jag att röstkorrigera med ett ”plats” från mitt gömställe, och sen låg hon platt i backen hela tiden trots att de andra gick till sina hundar då och då och belönade. Man såg att hon tittade efter dem, men huvudet lyftes inte nått. Får gå in och lägga än mer träning här, på tävling så har hon ju lyft huvudet och hållt det uppe de senaste gångerna, det vill jag ha BORT :P!

Under resten av tiden fick jag och Lyxa tittat på konskick, dirigeringsapportering med störning, rutskick med störning, fjärr, kryp, tungapport och ”hålla vittringspinne och komma in i fart”.

Konskicken gick super! Jättebra fart och fokusering trots lite väntan både mellan TL:s kommando och mitt skick. Jag har valt att träna med belöning bakom kon för att få fortsatt hög förväntan att springa ut till kon, samt håller på att plocka in mitt nygamla kommando ”piste” som planen är att det ska användas även på tävling och som ska betyda ”sök dig snabbt fram till position bakom kon nos mot näsa med mig”.

Tungapporten hade vi lite trassel med, hon hade svårt att få grepp om den (kändes som att den gled väldigt i munnen på henne?) och tappade den t.o.m ett par gånger? Kan vara så att hon hade lite svårt att hantera den för att det var ett tag sen vi tränade detta. Pappade upp det med gripa-hålla övningar samt ingångar. Viljan är det absolut inget fel på, hon griper snabbt och intensivt men hade som sagt svårt att bibehålla greppet igår. Bara att träna vidare!

Inspirerad av helgens tävling så körde vi även dirigeringsapportering och ruta med störning.

Dirappen körde vi utan konskick, med föremål (ruta , musmatta, skål och kon) i närheten av apporterna. Jag blev SUPERNÖJD med Lyxa i denna övning!! Första skicket (vä apport) galopperade hon mot rutan men kom på sig själv att det inte var ”rutan” som var kommandot, och sneddade bara över den och gjorde ett SUPERGREPP på apporten och kom in med den snabbt. Just detta SUPERGRIPANDE var genomgående på alla skicken, hon verkligen sög tag i apporten helt perfekt utan minsta tvekan och vände upp mot mig direkt. Och hon ignorerade störningarna helt, sjukt bra!

Vid rutskicken ställde jag massa störande saker (skål, koner, musmatta, spann med massa saker i) på skickningssträckan. När hon klarade det bra så la vi till en liten diskret störning i form av Jessicah… 😉

I krypet fokuserade jag på position och lugn (=att hon inte ska krypa iväg i 110 km i timmen 😉 ) och fick sen hjälp med en högrekommendering av Jonna. Förutom ett DK i nedläggandet (puckohund som bara stampade till med tassarna 😉 ) så ga Jonna oss en klar 10:a för teknik och position. YAY :D! Det är verkligen så skönt att krypet är ett såpass säkert moment för oss som det är, det är höga poäng man kan plocka där (och även många poäng man kan missa om det går illa :P).

Sist på träningen så körde jag och Lyxa lite gripa/hålla vittringspinne samt komma in med vittringspinne i fart. Det första tränade vi genom att slänga iväg pinnen (som apport) så Lyxa sen fick gå ut och plocka den, det andra körde jag genom att ge henne pinnen och skicka henne att runda en kon så hon kom in till mig i galopp och gjorde fina ingångar och höll fast pinnen bra.

Allt som allt 2 timmar jättebra träning tillsammans med duktiga hundar och duktiga människor 😀 ! Ett perfekt avslut på tisdagskvällen!

Känslan efteråt var så otroligt bra att jag var nära att spricka, och det fick mig att formulera följande bildtext och lägga upp på Facebook:

finlyxa

Allra, allra bästa, trevligaste, roligaste och duktigaste Lyxa! Som jag ÄLSKAR den här hunden med sin fantastiska personlighet och sin suveräna tävlingskapacitet! Helt underbar att ha att göra med BÅDE i vardagen och på tävlingsplanen !!

Tack för att du fött upp henne åt mig Emelie ♥