Agilityträning i värmen

Vi drog iväg och körde några korta pass med hundarna i värmen. Smalis fick fokusera på slalom (han har fortfarande fått för sig att han ska skippa sista porten, men i slutet fick Andreas honom att ta hela ett par gången 🙂 ).

Jag och Lyxa fokuserade på tightkommando och staket. Två av våra största svagheter :P!

 

Fick till det OK tillslut, men mer träning krävs. Är dock väldigt nöjd med kombon med slalom som vi tog, hon känns riktigt säker på ingångar i fart nu :)!

Bäst är alltid bäst

Eftersom jag håller på med fyra hundsporter (bruks, lydnad, agility och lite rallylydnad) så rör jag mig i flera olika kretsar, hänger på många olika bloggar och läser i många olika grupper på FB för att hålla mig ajour med hur snacket går i de olika världarna.

Ett diskussionsämne som jag sett har poppat upp frekvent lite överallt, är att det finns de som verkar tycka att det är tråkigt och dåligt att sporter utvecklas, förfinas, försvåras, att ribban höjs och att det är de bästa av de bästa som når vinster, mästerskap, titlar osv. De som tycker att allt ska göras enklare så att det ska bli lättare för ”alla” att kunna vinna/kvala.

Jag kan inte förstå detta tankesätt?! Det är väl självklart att den som är bäst ska vinna, och att det är ännu bättre att vara bäst när det är svårt? Den som är snabbast och felfri i ett agilitylopp ska vinna, den som har minst avdrag i en rallybana ska vinna, den som har det bästa programmet i en lydnadstävling ska vinna. Det är som att vissa tycker att det är fult att någon är bättre, har tränat bättre, är snabbare/säkrare osv?! Givetvis ska svårigheter inte höjas till den grad att det är en fara för våra hundars välbefinnande, men klart som f-n att det ska vara SVÅRT att ta sig till höga mål och att bli bäst!? (nu snackar jag om de högre klasserna, de lägre klasserna tycker jag också ska vara relativt lätta 🙂 )

Det är SPORTER vi håller på med, sporter som har svårigheter och olika krav på de tävlade precis som alla andra sporter, och där sporterna utvecklas i takt med att utövarna blir bättre och bättre. Inte skulle någon väl kräva att höjdhoppsribban sänktes så fler skulle kunna hoppa utan att riva, eller att friidrottare skulle lägga av med sin fysträning så att vanliga, otränade Svenssons skulle ”ha en chans” mot dem i SM, eller höja kvaltiden i olika sprintdistanser så att fler skulle ”ha en chans” att ta sig till final ? Vad gynnar det sportens utveckling att sänka kraven och sträva bakåt?

Jag tycker att det är självklart att det är den bäste som ska vinna, och även självklart att det endast är de bästa som ska kunna ta sig till SM, VM osv. Det är ju en prestation som heter duga, och jag tycker att det ska vara självklart att det SKA vara svårt att ta sig dit, det SKA inte vara så att alla relativt lätt kan ta sig till t.ex SM! Alla hundar och/eller förare har INTE förutsättningar att bli superstjärnor, och det är inget fel i det! Ex har en BC mycket lättare att hävda sig i en klass 3 agility än ex en rottweiler pga kroppskonstruktion etc. Det behöver ju inte på något sätt betyda att rottweilern är en dålig agilityhund, bara det att en BC kommer ha lättare för att bli bättre och nå högre. Samma som att det finns en anledning till att kulstötare ser ut på ett sätt och maratonlöpare ser ut på ett sätt, en för arbetet funktionell form!

Att istället för att acceptera vilken nivå man själv kan komma till vilja att kraven på att nå toppskiktet ska sänkas, det tycker jag personligen är helt fel väg att gå. Jag gillar inte det där tänket med att ”alla måste räknas som precis lika bra” eller att ”alla måste få vinna för att det ska vara rättvist”. Tävlingar handlar inte om att alla ska få lika stor del av vinstkakan, utan om att de som sliter hårdast, tränar mest och som är bäst ska vinna! Annars försvinner ju hela meningen med att tävla, om alla prestationer ska vara värda precis lika mycket?

Kalla det elitistiskt om ni vill, jag kommer alltid ha åsikten att bäst är alltid bäst, och vill man bli bäst så måste man skaffa både sig själv (och sin hund givetvis) de allra bästa förutsättningarna för det (och även inse om det är så att man själv och/eller ens hund inte har vad som krävs för att bli bäst, och då vara nöjd med att komma så långt man bara kan, vill och orkar!). Vill vi att våra sporter ska fortsätta utvecklas så kan vi inte sänka ribban och backa bakåt, utan vi måste sträva framåt och utvecklas uppåt!

 

Ett litet smakprov hur agilityn utvecklats…

 

 

Och NEJ, man BEHÖVER inte satsa på höga resultat eller mästerskap bara för att man går ut och tävlar! Det är helt OK att tävla bara för att det är kul, och att hålla sin träning på precis den nivå man själv vill. Det är upp till var och en att bestämma vilken nivå man vill lägga sitt tävlande på, och även hur mycket tid, arbete och pengar man är villig att lägga ner för att nå dit. Till syvende och sist tävlar vi alla bara mot oss själva. Vi sätter själva de mål vi vill nå, och vad resultatlistan säger behöver inte stämma överrens ett dugg med hur vi själva kände hur det gick. En sistaplacering med en bra känsla kan vara sjukt mycket mer värd än en vinst med dålig känsla.

Men det är fortfarande så, att den som vinner är den som är bäst för dagen, och når man själv inte målen man satt upp (oavsett om det är att vinna eller att få någon känslodetalj rätt) så har man två val: Acceptera eller träna mer! Alla hundar och förare har olika förutsättningar här i livet. Sträva efter att bli så bra du och din hund bara kan, men bli inte missunnsam om någon annan visar sig vara bättre!

Och vad önskan om svårighetsnivån på tävlingsprestationer gäller så vill jag citera vad Elin sa till mig en gång:

Önska inte att det blir lättare. Önska att du blir bättre!

 

Semesterfirande!

Så sakteligen börjar det gå upp för kropp och själ att det nu är semester :)! Vi har ju till och med belönats med ett extremt suveränt högsommarväder! Så suveränt att det just nu är för varmt för att befinna sig ute, så då passar vi på att vila inne där det är lite svalare och blogga istället ;).

Igår blev det en (het) promenad med hundarna med ett stopp för dopp i skuggigt vattenbryn, sen åkte jag och Andreas in till stan för semesterns första mjukglass och kringvandrande i möbel – och tapetaffärer :D! Vi hittade ett gäng fina alternativ på både tapeter och golv, och har (som tur är 😉 ) någorlunda samma idé om hur vi vill ha det i rummen i det nya huset. Sovrummet är så gott som färdigplanerat, och tv-rummet, tvättstugan och groventrén ligger långt fram i planeringen de med :)!

IMG_3635 IMG_3636 IMG_3641 IMG_3642 IMG_3645

Efter det så blev det inte så mycket mer gjort under gårdagen, förutom att Andreas och Lyxa var nere och la i båten och Andreas drog ut och metade ett par timmar :).

Idag har vi än så länge hunnit med ensampromenad för Andreas och Barney (”otroligt vad enkelt det är att gå promenad med bara en hund” konstaterade han när de kom hem 😉 ), jag har småplockat lite hemma i stöket, och sen så for vi ut i båten allihop :). Lyxa fick fysträna och simma bredvid båten, 650 m/ 17 min sammanlagd simning blev det med två pauser :).

IMG_3658 IMG_3663 IMG_3667 IMG_3669 IMG_3674

IMG_3676 IMG_3679 IMG_3684 IMG_3688 IMG_3699

 

Nu ska vi som sagt ta det lugnt ett par timmar medans den värsta värmen håller på, sen ska vi åka och köra lite agility senare ikväll med Lyxa och Smalis :).

 

Älskar semester!