Fjärren – älskad (?) och hatad (!)

Fjärrdirigeringen har varit ett av mitt och Lyxas absolut svåraste moment! Dels för att det (som de flesta andra moment 😉 ) har varit helt nytt både för mig och henne, dels för att det är ett tekniskt svårt moment med många komponenter, men till största delen för att jag var nära att förstöra Lyxas attityd och inställning till momentet.

Teknikmässigt har vi inte haft så stora problem, när jag väl kom underfund med hur jag skulle träna och hur jag ville att det skulle se ut ;). Vi började vår inlärning av fjärren med mycket shejping, men även en bra del med visning/lockande för att få till rätt teknik i skiftena. Vår grundläggande träning såg mycket ut som på filmerna nedan.

 

Sen var det bara att träna på som gällde, stadga, avstånd osv. Som sagt, teknikmässigt hade vi det inte så svårt, men så var det detta med attityd och glädje…

Vi hade en period under lkl 3 där vi tappade mer och mer i fjärren. Lyxa blev låst, depp, nere och ”ledsen” varje gång vi gjorde fjärren. Detta till största del (med all sannorlikhet) för att jag tränade för strikt, la för mycket tryck, inte var nöjd under träning. Detta avspeglade sig direkt i vårt tävlingsmoment, när det dessutom kom sist i en lång tävlingskedja.

Så vad fick jag göra för att lösa upp detta?  Dels fick jag ju givetvis backa i träningen (ex högre förstärkringsfrekvens, lägre kriterier, kortare sektioner med kanske bara ett skifte innan belöning), se till att det verkligen var värt för Lyxa att göra fjärrskiften (ostbågar var en STOR nyckel) och att förklara för mig själv att just nu är du inte tillräckligt bra tränare för att din hund ska ha både glädje OCH precision. Jag fick påminna mig själv om att satsa på glädjen, glädjen framför allt!

Saktagåendeträning i Lerum 057

Glädje framför allt!

Det hjälpte EXTREMT mycket. På träning. Men på tävling kom samma sak igen, Lyxa blev låst och tryckt när det vankades fjärr i slutet på kedjan. Så i eliten tog jag ett beslut. Efter att ha fått samma ledsamma fjärr på vår elitdebut, så gav jag mig fanken på att jag på vår nästa tävling skulle överraska Lyxa med att välja att bryta momentet om hon – trots svårigheter – jobbade sig igenom till ett enda skifte. Detta var min plan B (mitt alternativa scenario ifall mitt drömscenario inte slår in).

Och se på fan, det lyckades! Med den enda självpåtagna nollan (hade det krävts fler gånger hade jag gjort det med) på tävling (och givetvis ett fortsatt stenhårt arbete på träning att bibehålla peppen) så gick vi från två nollor våra första tävlingar i eliten, till allt mellan 5-8,5 i betyg, till att de sista fyra tävlingarna ha fått betygen 10-9,5-9-10 på fjärren :D!  Det kändes verkligen hopplöst för mig en period, men även om hundträning alltid är en berg-och-dalbana där det kommer bakslag, så går det att ta sig förbi dessa och komma ut starkare och bättre på andra sidan!

Klipp på Lyxas fjärr från de flesta tävlingar, från lkl 2 2011 till eliten 2013:

 

Jag är otroligt stolt och glad över att vi tog oss igenom den värsta svårigheten och har kommit så långt som vi har i detta moment! Nu är vi mer på nivån där det gäller att underhålla och förbättra, och har hittat tillbaka till glädjen och peppen i momentet. Det ska jag jobba hårt för att bibehålla, glädje framför allt annat!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s