Simträning och kennellägerkort

Idag blev det en momentträningsfri dag för Lyxa så huvudet skulle få vila lite. Istället satsade vi på lite fys med simträning :).

20130729,1

Först blev det en simsträcka på ca 300 m/7,47 min. Efter en liten paus på några minuter tog vi en till på ca 250 m/5 min. Sen fick Lyxa pausa i båten :).

20130729,2

Sista sträckan blev ca 300 m/ 7,11 min. Summasumarum ca 850 m/ ca 20 min sammanlagd simträning. Duktig Lyxa som helst hade velat simma mer, men det fick räcka där ;)!

20130729,3

Övriga dagen har varit lugn. Vi har varit och hälsat på syrran och svågern i deras nya hus de flyttade in till i torsdags, och var en kort sväng i stugan. Kvällen kommer nog fortsätta precis lika lugnt tror jag ;).

Tänkte sen bjuda på några härliga kort på Lyxa och ett gäng andra MiVinnare som Emelie tagit under kennelhelgen :D! Mer kort på dessa fina hundar finns på hennes blogg!

20130727,1 20130727,2 20130727,3 20130727,4 20130727,5 20130727,6 20130727,7 20130727,8

Den svarta hunden på de två korten i mitten är faktiskt inte Lyxa, utan hennes kullsyster Ila (MiVinna’s Avila).

Den konstruktiva kritiken; hur man får bra att bli ännu bättre

Sen jag började träna hund seriöst, så har jag mer och mer insett hur mycket man behöver andra människor för att komma långt.

Mycket av arbetet och träningen klarar man givetvis av själv (jag tränar nog i en ratio av 80% ensam, 20% med träningskompisar), men skulle man bara stå och fila på sin egna kammare så skulle man lätt fastna på en viss nivå utan att kunna ta det där extra steget och nå ännu lite längre. Man blir ju som känt väldigt hemmablind, och till slut kanske man inte ser ex det där extrasteget man tar i en vänster om halt som gör att hunden blir sned (för att titta till en av mina egna detaljbrister 😉 ), medans ens träningskompisar har ett annat perspektiv och kan direkt se detaljer som kan höja ens lägstanivå ännu ett snäpp!

Träningskompis

Hjälp att klicka för rakhet sett bakifrån = OMÖJLIGT utan träningskompisar

 

Jag tycker att något av det viktigaste när man tränar med andra är att kunna ge och ta kritik. Det är en väldigt svår sak att göra, för det kräver både att mottagaren är öppen för det, och att förmedlaren gör det på ett så sätt att mottagaren inte känner sig attackerad.

Det är en väldig balansgång som kräver att man har ett öppet klimat hos dem man tränar med, och att man känner sig trygg i tanken att ens träningskompisar gör det av välvilja och inte av illvilja! (givetvis finns det de som gör det av illvilja med, men de väljer man förhoppningsvis rätt snabbt bort som träningsvänner…). Man måste helt enkelt lita på att det som sägs behöver inte på något sätt betyda att folk tycker att det man gör är dåligt, utan istället att de tycker att det är BRA men skulle kunna bli ÄNNU bättre!

Jag har fått jobba mycket med mig själv här! När jag var ännu mer grön än vad jag är nu i hundträning, så tyckte jag att det var RIKTIGT jobbigt att få kritik, även konstruktiv sådan! Det krävdes att jag kände personen MYCKET väl för att jag skulle kunna ta det för vad det var; ett försök till att hjälpa mig att bli ännu bättre! Nu för tiden har jag lärt mig att ta kritik mycket, mycket bättre och är rätt så trygg i att höra på andra som ska kritisera mig, även om det är första gången man tränar tillsammans.

 

Men sen så beror det ju också mycket på HUR man säger det. Jag har t.ex än idag svårt för om någon det första hen gör är att peka ut den enda detaljen som var fel i ett annars väldigt bra moment/kedja. Ex om man kör en agilitykombination där känslan är skitbra, flytet är skitbra, hunden sätter en svår slalomingång och river inga hinder…. och det första man får höra av en träningskompis när man belönat sin hund är ”ja kontaktfältet var ju inte så bra!” SKIT NER DIG, känner jag för att skrika då (vilket jag ibland också gör 😉 ). Om en enda liten grej var mindre bra och helheten var JÄTTEBRA, varför då direkt dyka på den där lilla saken?!

Jag är mycket mer ett fan av den s.k Hamburgarmetoden (som jag och Elin använde mycket när vi tränade som mest med Y&B) där man lägger upp sin kritik enligt bröd-kött-brödprincipen, där man börjar med att säga något som var bra, sen något som kan förbättras, och så slutar med något som var bra. Alltså positiv feedback – konstruktiv kritik – positiv feedback. I exemplet med agilitykombon ovan kunde det då istället för att låta:

”Ja kontaktfältet var ju inte så bra!”

så kunde man säga:

”Fan vad gött att ni satte den svåra slalomingången, snyggt! Synd att det var en liten miss på kontaktfältet bara, jag hade nog tagit tillbaka targeten där ett tag så hunden blir ännu säkrare. Och så skönt att hundens hoppteknik blivit så mycket bättre, ni rev ju ingenting idag!”

Ja, det tar lite längre tid och tankeverksamhet att leverera ett sånt svar, men jag kan garantera att det känns bättre både för den som är förmedlare och den som är mottagare, då man får fokusera dubbelt så mycket på det positiva som det negativa :). Jag ska inte på något sätt säga att jag alltid är så här pedagogisk, men jag jobbar på att vara det för att försöka skapa en så bra träningsatmosfär som möjligt för mig själv och de som jag vill hjälpa att få till sin träning så bra som möjligt!