Agilitytimme och att inte definiera sig genom sina brister

Igår fick jag ett mail (eller ja, flera) som innehöll dels bra tips och även ett strålande fint beröm som gjorde hela min dag! Och då tyckte jag att jag var värd en timmes agilityträning i ridhuset idag ;).

Både Lyxa och Smalis fick hänga med, och när timmen var slut var det trötta och nöjda hundar som fick gå nedvarvningspromenad :).

agilitytimme

Vi körde enklaste möjliga uppbyggnad av kombo (fyra hinder i en luftig fyrkant, med en lång böjd tunnel i ena änden och ett slalom i den andra), men kunde köra oändligt mycket handlingsalternativ. Smalis jobbade på bra trots avsaknaden av hans riktiga handler, och Lyxa var härligt följsam och lyhörd trots att det var så länge sedan vi körde agility sist, och tog både ”back”, ”tight” och ”kom” kommandon jättefint och satte alla slalomingångar.

Men det absolut bästa var att Smalis klarade av att stanna på den plats där jag bett honom stanna medan jag och Lyxa körde, detta helt utan bur eller andra attiraljer :D! Det är SÅ underbart när man kan pausa en hund ”helt fritt” medan man kör den andra! Duktiga paushundar :)!

I morgon kommer det nog bli en vilodag till största del, för på torsdag blir det tre timmar ridhusträning, fredag två timmar inomhusträning, och sen på fredag eftermiddag och fram till söndag eftermiddag blir det Talangläger för hela slanten :)!

Jag ser verkligen fram emot helgens läger! Förra gången var jag väldigt nervös, inställd (felaktigt) på att vi var ”tvungna” att prestera för att vi blivit utvalda (man ville ju inte göra de som valt ut en besvikna), ”tvungna” att vara på topp, ”tvungna” att vara  helt felfria…

Men vet ni vad? Ingen är felfri! Ingen är fullständigt komplett, inget hundekipage har 100% lyckanden i allt alla gånger. Alla har vi våra ok att bära, alla har vi saker att träna på. Mitt och Lyxas stora ok i lydnaden är ju fart tillbaka i vittring och hopp metall, men då har vi i gengäld grymt bra stadga i moment och en helhet/uthållighet som heter duga. Nån annan kanske har superflashig fart och grymme-apporteringar, medan de istället har lite svårare för stadga, och en tredje kanske har fart OCH stadga i perfekt balans men däremot har en hund som har problem med ljud.

Min poäng är, alla tävlingsekipage har plus och minus som de dras med. Men vi måste lära oss att se till det som vi är BRA på, framhäva det och glänsa med det. Lite för andra (bekräftelsebehov har vi väl alla lite till mans 😉 ), men framförallt för oss själva! Vi måste ställa in vår hjärna på att zooma in mer på våra förtjänster och inte alltid våra brister, fokusera på alla framsteg och inte några få bakslag. Det är sjukt svårt (jag vet 😉 ), men ibland måste vi komma ihåg att klappa oss själva på axeln och utbrista ”Se hur långt vi har kommit, och mycket av det är faktiskt min egna förtjänst!”

Det är inte våra brister som definierar hur vi är som hundtränare/tävlingsekipage, utan vår vilja och förmåga att jobba på de bristerna tillsammans med hunden – vår träningspartner och lagkamrat – tills de blir så bra de kan bli.

Bruksträning för Anders Kjernholm 024

Annonser

6 thoughts on “Agilitytimme och att inte definiera sig genom sina brister

  1. Kloka ord 🙂 känns peppigt att läsa!
    En kompis till mig ska på lägret (för första gången), är så avundsjuk på er 😉
    Tränar för Lotta L varannan vecka och har gjort det i två år. Hoppas ni får det JÄTTEKUL och lycka till 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s