Agilityflock och generalisering

Igår började vår rad av sent inbokade agilityträningar, en gång i veckan har vi bokat Hundarenan på Tagenevägen mellan 21-23. Med en timmes enkel väg hem var vi hemma efter 00, och det kändes allt idag när klockan ringde 06,15 😛 ! Men men, no pain no gain!

Andreas och Smalis var duktiga igår och testade på lite svårigheter som kan komma i klass 2 banor, på en bana som jag och Lyxa kört på kurs för Elin. Det var både blindbyten i staket, ta hinder från ”fel” håll, och nått liknande jaakko/ketschkersväng, första gången som Smalis skulle ta hinder med Andreas vänd emot honom. Smalis hade LITE åsikter om det ( 😉 ) men de löste det snabbt! Ännu ett verktyg för dem att kunna ta till på banan 🙂 .

 

Boss fortsätter sin agilityutbildning, och tycker det är roligare för varje gång 🙂 . Han är faktiskt anmäld till sin första Blåbärstävling (endast hopphinder och tunnlar) nu på söndag. Det kan bli… spännande 😉 .

 

Och så fick Lyxa köra lite också. Jag är mycket mer ringrostig än vad hon är, men när vi hittar tillbaka till att läsa varann ordentligt så känns det riktigt bra 🙂 . Hon är i vilket fall överlycklig över att ha fått in mer agility i träningen igen!

 

Pu och Barney fick bara springa runt och busa med de andra och oss i pauserna och när vi byggde fram och tog bort banan, men de var glada de med. Det var trötta och nöjda hundar som vi hade med oss hem sen 🙂 .

150121,3

Idag har dvärgschnauzrarna varit med Andreas på jobbet, och när vi kom hem så tog han hundarna på promenad medan jag lagade middag. Det är sjukt mycket kramsnö ute nu, det är ren förbannelse att ha hundar med benhår just nu…

150121,5

Sen tog jag ett träningspass i köket med Pu. Vi jobbade vidare på hakan i handen (inför bl.a avlämningar) och lägganden.

HiH har jag hållit på med ett par pass att få till stadga. Pu har inga som helst problem att söka upp handen var jag än har den och köra en hackspetteliknande nostarget (duttduttduttduttduttdutt typ 😛 ), men har inte fattat det här med att hålla kvar huvudet och vara luuuuuuugn. Men idag fick vi till det, med lite shejping, lite omvänt lockande och belöningsplacering, så höll hon huvudet lugnt och stilla i min hand i säkert 4-5 sekunder. Framsteg!

I läggandet jobbade jag med generalisering, att Pu ska veta vad ordet betyder oavsett var, hur eller när jag säger det. Om jag får vara lite elak mot min egna valp, så tycker jag att hon har varit lite korkad med just ordförståelse, det går inte riktigt in alltid 😉 . Men idag så gjorde hon fina lägganden på kommandon på olika platser och samtidigt som jag:

  • Backade
  • Hoppade upp och ner
  • Stod på en stol
  • Joggade på stället
  • Satt på huk
  • Låg ner
  • Satt på diskbänken
  • Stod med ryggen emot

Jag tror att det här är ett riktigt bra sätt att jobba med hundar som har lite svårt med t.e.x ordförståelse, genom att lära dem att detta kommandot faktiskt betyder samma sak oavsett vad som händer runt omkring eller hur jag är/vad jag gör. Det kändes iaf som att Pu kopplade mycket bättre med sambandet kommando – rörelse 🙂

150121,1

Annonser

Australian Shepherd hos mig – då, nu och sen

Det var under 2007/2008 som mina första tankar på att skaffa en brukshund formade sig i mitt huvud. Jag hade haft aktiva sällskapshundar sen -89 och började få in en fot i tävlingsvärlden med min Cavalier Beatnik runt -99/-00, och när jag köpte Homer 2007 så hade jag planer och förhoppningar på en tävlingskarriär med honom. Nu blev det ju inte så då han var så sjuk under sin uppväxt, men när jag och han gick instruktörsutbildningar och kurser tillsammans, så gick hundträningsintresset från en glöd till en flammande brasa. Jag ville bara ha mer, mer, mer, och kände att jag behövde en hund som ville lika mycket som jag och som hade både vilja, förmåga och kapacitet.

Så jag började botanisera bland bruksraserna och ta reda på vad som skulle kunna passa mig. Det var inte utan ett visst mått av nervositet och ångest, då jag målade upp det ena skräckscenariot efter det andra om vad som skulle kunna gå fel. Tänk om jag inte redde ut det,  tänk om jag inte kunde ge den vad den behövde i form av motion och träning, tänk om jag förstörde hunden? Jag läste om och tittade på främst schäfer, riesenschnauzer, malle och boxer. Närmst kom jag malinoisen (och den rasen ligger mig fortfarande varmt om hjärtat), men jag vågade inte riktigt ta steget. Det ÄR läskigt när man ska sätta sig in i en helt ny ras och ta sig in i den världen, man har oftast inte de rätta kontakterna och vet inte riktigt vad som är bra eller dåligt 😛 .

Samtidigt som mina funderingar spann för fullt, så började jag gå många kurser (och även hålla kurser själv) ute hos Emelie på Vinna Hundcenter. Hon hade sin första australian shepherd tik Vinna, och jag blev mer och mer förtjust i henne ju mer jag såg. En härlig förighet, träningsbarhet, arbetsvilja och glädje. Peppig i lydnaden, snabb i agilityn, fin i spåret. Lagom i storlek och päls, smidig och ingen tungviktare. Kanske var det där något för mig…?

Jag läste på mer om rasen, ursprung och egenskaper, och kände mer och mer att detta var något för mig. Så när Emelie proklamerade att Vinna skulle ha valpar, så var jag inte sen att sätta upp mig på valplistan, även om det var ångestfyllt mitt i all spänning 😉 . Jag spenderade tiden fram till valpning att göra upp planer hur jag skulle tackla problem som KUNDE komma upp, ex Hur gör jag om hunden blir reserverad? Hur gör jag om hunden gör utfall? Hur gör jag om hunden blir ett stressmonster, osv osv…

Men som ni alla vet, ut bland de där sex valparna kom en av världens enklaste, lättaste och duktigaste hundar, min fantastiska tränings – och tävlingskompis Lyxa ❤ ! Jag hade inte mycket användning för alla de där katastrofplanerna jag gjorde (men det var SKÖNT att ha dem i bakfickan så jag kände att jag var förberedd på det mesta/värsta 🙂 ). Jag är glad varje dag att jag vågade ta steget att ställa mig på valplistan, vågade köpa en bruksras, för tack vare det fick jag en av världens härligaste vänner och familjemedlemar!

2 km spår med Lyxa 073

 

Sen jag skaffade Lyxa har det av naturliga skäl blivit att man träffat fler och fler aussies och aussiemänniskor. Hundar från olika linjer/kennlar, hundar av olika storlekar, hundar av olika kaliber, hundar med olika styrkor och svagheter. Det är en ras med stor variation, både utseendemässigt, mentalt och arbetsmässigt. Det är inte så konstigt, då rasen faktiskt är rätt så ung i Sverige och därför inte avlats på i så himla många generationer.

Tyvärr finns det ju de uppfödare (som säkert finns inom alla raser) som inte bryr sig om att det är en bruksras de föder upp, utan verkar avla mer åt det ”aktiva sällskapshunds”-hållet. Märkligt nog skriver dessa ofta (helt utan grund) på hemsidor och annat att de föder upp ”arbetande hundar/hundar för arbete” där vare sig avelsdjur, aveldsjurens släkt och knappt heller avkommor har testats på något sätt inom arbete… Men med bara den allra enklaste efterforskning, så är det rätt lätt att sålla bort dessa uppfödare. 

För mig, som är tävlingsmänniska med höga mål (och som inte är intresserad av att köpa en BC 😉 ), så behöver jag ha en ras där jag inte behöver leta mig fördärvad efter lovande kullar, utan har stora chanser att kunna hitta en individ mer alla grundläggande delar på plats för att  ha förutsättningarna att kunna bli en bra tävlingshund, och kapacitet nog att tillsammans med mig som tränare/förare utvecklas rätt för att nå mina mål. Och tack vare engagerade uppfödare som för arbetshundsaveln framåt, så ser det väldigt lovande ut för framtiden att jag inte ska behöva överge aussien som tävlingsras!

Det finns fler och fler uppfödare som avlar med plan på att rasen generellt (inte bara enstaka stjärnindivider) ska bli en ännu bättre bruks/vallhund och ett självklart val av tävlingspartner, och det är fler och fler hundar som visar framfötterna inom många grenar. Godkända vallhundsprov på både får och nöt, WTCH, brukschampions, flera ekipage på väg ut i IPO, på SM-kvallistan i olika grenar… antalet presterande arbetshundar blir bara större och större. Och det finns massa intressanta kullar, valpar och unghundar som håller på att utvecklas just nu, och jag håller nära koll på flera av dem med förhoppningar att några av dem kommer gå i avel senare.

För min egna närmsta aussieframtid så har jag ju lilla Pu, som jag hoppas ska fortsätta utvecklas åt det håll hon gör nu. Förhoppningsvis blir hon en stjärna, men det är ju säkert 4-5 år kvar tills jag verkligen har facit på vad det blev av henne, både arbetsmässigt och hälsomässigt. Men jag har just nu en väldigt bra känsla 🙂 .

141225,7

 

I den ännu mer avlägsna framtiden, så känner jag som sagt tillförlit till att det kommer finnas riktigt bra aussies när det är dags för mig att köpa nästa!

För mig finns det ingen bättre ras som har så mycket av de inre och yttre egenskaper som jag önskar i en hund, och jag ser fram emot ett aktivt hundliv och en fortsatt framgångsrik tävlingskarriär, med alltid minst 2 aussies vid min sida!