Att inte urvattna en bruksras

I dagarna har nya numret av Brukshunden kommit ut i medlemmarnas brevlådor, och i den fanns bland annat ett otroligt bra inlägg från Lena Stangvikmångårig uppfödare av australian shepherds under kennelprefixet Windedos med massa meriter (bl.a två bruksuppfödarpris samt två bruksavelspris för två tikar), tävlande i en mängd dicipliner, utbildad (f.d) lydnads – och bruksdomare och med gedigna kunskaper inom avel och rasen i allmänhet innanför rocken.

Det är så bra skrivet att jag önskar att ALLA (men allra främst aussieuppfödare, eftersom det är där mitt huvudintresse ligger) läste igenom och tog till sig det som står där i:

IMG_9733

I skrivna diskussioner på nätet så ser jag då och då just den meningen ”ja meriter nedärvs ju inte!”. Och kanske inte helt oväntat, så är det allra oftast från folk som inte meriterar sina avelshundar av bruksras i någon form av arbetsprövning. Ibland så hävdar dessa även att deras hundar är ”avlade för arbete” och ”precis lika bra brukshundar som de som är meriterade”. Jag tycker det är rätt spännande, att man kan uttrycka sig så utan att ha någon form av objektiv bedömning av hundarna, utan bara går på att de ex är världsmästare i trädgårdslydnad med belöningar inlagda, eller kan spåra ett kilometerlångt spår på känd mark och där man kanske lagt spåret själv.

Meriter är inte allt, men som Lena skriver ”… med meriter följer kunskapen om hur hunden har varit att träna och utbilda, svagheter och styrkor. Det går att få information om den meriterade hunden som kan vara svårt att få om hundar som inte arbetsprovats inom de områden som brukshunden ska klara av”. Ska man föda upp en BRUKSras, så borde man ju vara intresserad av all den information man får om hunden och dess BRUKSegenskaper genom att ta den genom diverse arbetsprov. Jag förstår inte hur man som uppfödare kan sitta och säga/skriva att de hundar man har avlas med tanke på arbete, när man inte har en susning alls om hur hunden faktiskt är i arbete, var dess styrkor ligger och var bristerna finns när man sätts på prov under organiserade former?

Det är även något av en trygghet för valpköpare, som är intresserade av att köpa en BRUKShund (och det är väl det man vill ha när man köper en bruksras som australian shepherd? Eller?!) att faktiskt köpa av en uppfödare som använder arbetsmeriterade avelsdjur. Att bara ta uppfödarens ord på att ”dessa hundar är avlade för arbete” när det inte finns en enda arbetsmerit som stöttar det påståendet, det är ju att skjuta sig lite i foten om man vill ha en brukshund.

Där har valpköparna ett ansvar och en skyldighet själva anser jag, att faktiskt kolla upp vad det är man köper! KÖP INTE valp efter en tik med ett brutet MH, och sen bli besviken/förvånad när valpen visar sig ha mentala svagheter. KÖP INTE valp efter 2 hundar med 5 på skotten på MH, och sen bli förvånad om valpen blir skotträdd. KÖP INTE en valp från släkt där det inte finns en enda arbetsmerit, och sen bli förvånad om hunden inte håller för tävling. Var lite kritisk, ge dig själv och din bruksvalp de bästa grundläggande förutsättningarna som finns! Sen kan det ju alltid gå skit ändå av olika anledningar, men man behöver ju inte starta på minus och pissa i motvind.

Som högt satsande tävlingsmänniska, med en sann kärlek till bruksrasen australian shepherd och tro på rasen som en formidabel brukshund, så hoppas jag att även i framtiden kunna välja australian shepherds som mina tävlingskompanjoner. För att detta ska vara möjligt, och för att man ska ha ett så brett ”smörgåsbord” av kommande tävlingskompisar att välja mellan hos många olika kennlar, så borde allt fler uppfödare enligt mig ta till sig av Lenas slutkläm:

 ”För oss är vår ras en sann brukshund. Bra individer i rasen har den balans mellan självständighet och samarbetsförmåga som krävs av en bruks-(vall-) hund. Ska den ha det även i framtiden anser vi att det krävs att uppfödare i rasen i högre grad tar hänsyn till, och prioriterar, den arbetsförmåga som gör rasen till en brukshund. Det finns annars risk att rasen successivt utarmas till att bli enbart trevliga och glada sällskapshundar” .

Föder man upp australian shepherds så föder man upp en bruksras, och har ett ansvar att inte urvattna rasen till ännu en gullig ras som passar alla men inte är riktigt bra på annat än sällskap. Och vill man som valpköpare inte ha en brukshund med allt som det innebär, så köper man inte en australian shepherd. Punkt slut.

Annonser

5 thoughts on “Att inte urvattna en bruksras

  1. Jättebra skrivet. Läste Lenas spalt och tyckte set var så spot on! Allt snack om att meriter inte nedärvs, nej klart inte-men massan som hjälpt hunden uppnå meriten gör såklart! Vill man tex komma till IPO VM så kollar IPO folket klart på uppfödare med hundar som tagit sig dit-är på väg dit-etc etc i första hand precis som satsande tävlingsekipage, så verkar det funka i de flesta bruksraser utan våran. Där spelar meriterna ingen roll! Och skulle fler uppfödare ge sig ut och tävla hade de fått ännu mer insikt i vad de behöver tänka på och få kunskap att hjälpa sina valpköpare när det uppstår bekymmer. Framförallt om man säljer ”hund till tävling”. Man har ju en stor fördel om man vet hur ens avelsmaterial funkar i ”skarpt läge” 👍

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s