När icke-avel är det enda rätta

Häromdagen fick jag ett meddelande på Facebook, som i korthet handlade om ifall jag inte funderat på att ta valpar på Lyxa, eftersom hon är en så suverän hund både i vardagen och tävlingsmässigt.

Det slog mig då, att jag kanske inte varit tydlig nog med varför det aldrig blev något av den troligtvis fantastiska kullen jag och Liza under flera år planerade mellan Lyxa och salige Lotus (KORAD LP1 LP2 LP3 SE LCh Real Sugar Inter sphII söhI) ?

2013-03-30 Träff med Lotus (och Pax) 213 2013-03-30 Träff med Lotus (och Pax) 253

Planen var att vi skulle ta kullen 2013/2014, parning på Lyxas höstlöp och så valpar som föddes tidigt under 2014. Vi väntade på löp. Och väntade. Och väntade. För första gången så sköt Lyxa på sitt löp ORDENTLIGT, något som just då var världens största och nagelbitande väntan, men som bara ett kort tag senare skulle visa sig vara något som nästan var ett övernaturligt tecken….

Hade vi parat som planen var, så hade valparna varit leveransklara runt februari 2014. Den 26 februari var Emelie iväg och parade Lyxas helsyster Elit. Den 27 februari fick Lyxas och Elits helbror Melvin sitt första epilepsianfall…

Helt otroligt vidrigt för Melvin och hans familj, för Emelie som uppfödare (hon gjorde det enormt starka och åkte och tog en abortspruta på Elit direkt, ALL heder åt henne för detta ❤ !) och för mig som blivande uppfödare. Vi väntade alla på helspänn och höll alla tummarna för att det skulle vara en engångsföreteelse med anfallet så Melvin med familj skulle slippa drabbas igen. Tyvärr blev det inte så, och längre fram fick Melvins familj ta det tunga beslutet att låta honom somna in, och både jag och Emelie fick ge upp våra planer och drömmar om valpar efter våra fina, duktiga tikar.

familj1

Så drömmen om Lyxlirarvalpar tog slut redan innan den började, men jag tackar högre makter varje dag att det ”bara” är avelsbiten som tagits ifrån oss, och att jag sluppit gå igenom mardrömmen som epilepsi innebär för de drabbade….

 

För att gå över till min lite mer generella syn på epilepsi inom rasen:

Epilepsi är en vidrig sjukdom, och något som tyvärr finns i australian shepherd som ras. Det är inte ett katastrofalt läge (senaste siffrorna som finns rapporterade på rasklubben SASKs hemsida pekar på att ca 2% av individerna i Sverige drabbas), men det är illa nog, och hemskheten i sjukdomen och att vi inte har något säkert sätt att veta vilka hundar som bär på generna gör att den ska tas på allra största allvar när det kommer till avel!

Citat från rasklubbens hemsida (min fetning):

Forskningen så här långt tyder på att den kan bero på flera olika gener, eller kanske gener och regulatoriskt DNA, som påverkar genfunktioner. Den här genetiska komplexiteten innebär att båda föräldrarna till en epileptisk hund bidrar med de gener som leder till sjukdomen. Föräldrarna kan ha bidragit olika mycket, men för tillfället finns det inget sätt att fastställa vem som bidragit med vad. Det är möjligt att vår ras har mer än en form av ärftlig epilepsi. (…)

(…) På grund av detta bör man inte avla på en epileptisk hund, och inte heller på släktingar i första ledet (föräldrar, avkommor, hel- eller halvsyskon). Man bör endast med stor försiktighet avla på mer avlägsna släktingar så att man undviker andra berörda linjer. (…)

(…) Avelstik/hane som har nära släktingar som diagnostiserats med EP bör endast paras med hundar där problemen inte visat sig på närbesläktade hundar. Linjeavel på hundar där EP förekommer bland nära släktingar ökar med stor sannolikhet risken för att avkommor kan utvecklar sjukdomen.

Rasklubben har som ett steg i att bekämpa epilepsin sammanställt en lista på EP-drabbade individer, dit ägare/uppfödare kan skicka in hundar som blivit diagnostiserade med epilepsi av veterinär, så man kan försöka att finna ett mönster.

Det finns tyvärr ett stort mörkerantal vad gäller drabbade hundar, då inte alla väljer att rapportera in av en eller annan anledning, men jag hoppas att listan kommer fortsätta vara ett levande dokument så det blir ett verktyg som man verkligen kan använda sig av för att bekämpa spridningen av sjukdomen!

För mig var det ett självklart val att ta Lyxa ur avel med en så närstående släkting som drabbats, men tyvärr är det inte så självklart för alla och jag ser tyvärr då och då aussies som går i avel och som har epilepsidrabbade individer i första släktled. Ibland sker det säkert helt olyckligtvis för att tik/hanhundsägaren inte fått all info om släkten (det finns som sagt ett mörkertal, och dessa kan vara svåra att få reda på) eller för att det helt enkelt inte funnits några EP-drabbade hundar i linjerna förns efter parning/valpning. Men jag ser också ett antal som ex. vill ha ut sin hanhund för parning, trots att de blivit informerade om att det finns EP-drabbade släktingar/avkommor nära eftersom dessa står inrapporterat och helt offentligt på EP-listan….

 

Med detta inlägg menar jag inte att vare sig slå på stora varningstrumman att EP är ett gigantiskt problem genom hela rasen, men inte heller att negligera eller hymla med att det finns! Det jag önskar mest av allt, både från uppfödare och valpköpare, är att alla ska använda sig av den information som faktiskt finns och göra sina val efter det!

Ni som är intresserade av att köpa aussie, gör er läxa med all den information som faktiskt finns till hands! När ni tittar på kombinationer, titta på EP-listan (men ha i bakhuvudet att det finns ett mörkertal), surfa in på SKK avelsdata (det är superlätt… om du har internet explorer 😉 ) och läs igenom MH, kolla HD och ED-status, titta vad det finns för arbetsmeriter osv! Våga ställ de ”obekväma” frågorna till uppfödare, kan de inte ge ett tillfredsställande svar så kolla vidare (och kom ihåg att uppfödare har upplysningsplikt om ex närliggande allvarliga sjukdomar enl SKKs regler).

Det garanterar inte att ni får en perfekt, mentalt sund och totalt frisk hund (det finns ALDRIG några garantier för det), men det ger er i alla fall chansen att få det absolut bästa utgångsläget, och möjligheten att gynna avel som strävar efter friska, mentalt stabila och arbetskapabla aussies!

 

Annonser

Att inte urvattna en bruksras

I dagarna har nya numret av Brukshunden kommit ut i medlemmarnas brevlådor, och i den fanns bland annat ett otroligt bra inlägg från Lena Stangvikmångårig uppfödare av australian shepherds under kennelprefixet Windedos med massa meriter (bl.a två bruksuppfödarpris samt två bruksavelspris för två tikar), tävlande i en mängd dicipliner, utbildad (f.d) lydnads – och bruksdomare och med gedigna kunskaper inom avel och rasen i allmänhet innanför rocken.

Det är så bra skrivet att jag önskar att ALLA (men allra främst aussieuppfödare, eftersom det är där mitt huvudintresse ligger) läste igenom och tog till sig det som står där i:

IMG_9733

I skrivna diskussioner på nätet så ser jag då och då just den meningen ”ja meriter nedärvs ju inte!”. Och kanske inte helt oväntat, så är det allra oftast från folk som inte meriterar sina avelshundar av bruksras i någon form av arbetsprövning. Ibland så hävdar dessa även att deras hundar är ”avlade för arbete” och ”precis lika bra brukshundar som de som är meriterade”. Jag tycker det är rätt spännande, att man kan uttrycka sig så utan att ha någon form av objektiv bedömning av hundarna, utan bara går på att de ex är världsmästare i trädgårdslydnad med belöningar inlagda, eller kan spåra ett kilometerlångt spår på känd mark och där man kanske lagt spåret själv.

Meriter är inte allt, men som Lena skriver ”… med meriter följer kunskapen om hur hunden har varit att träna och utbilda, svagheter och styrkor. Det går att få information om den meriterade hunden som kan vara svårt att få om hundar som inte arbetsprovats inom de områden som brukshunden ska klara av”. Ska man föda upp en BRUKSras, så borde man ju vara intresserad av all den information man får om hunden och dess BRUKSegenskaper genom att ta den genom diverse arbetsprov. Jag förstår inte hur man som uppfödare kan sitta och säga/skriva att de hundar man har avlas med tanke på arbete, när man inte har en susning alls om hur hunden faktiskt är i arbete, var dess styrkor ligger och var bristerna finns när man sätts på prov under organiserade former?

Det är även något av en trygghet för valpköpare, som är intresserade av att köpa en BRUKShund (och det är väl det man vill ha när man köper en bruksras som australian shepherd? Eller?!) att faktiskt köpa av en uppfödare som använder arbetsmeriterade avelsdjur. Att bara ta uppfödarens ord på att ”dessa hundar är avlade för arbete” när det inte finns en enda arbetsmerit som stöttar det påståendet, det är ju att skjuta sig lite i foten om man vill ha en brukshund.

Där har valpköparna ett ansvar och en skyldighet själva anser jag, att faktiskt kolla upp vad det är man köper! KÖP INTE valp efter en tik med ett brutet MH, och sen bli besviken/förvånad när valpen visar sig ha mentala svagheter. KÖP INTE valp efter 2 hundar med 5 på skotten på MH, och sen bli förvånad om valpen blir skotträdd. KÖP INTE en valp från släkt där det inte finns en enda arbetsmerit, och sen bli förvånad om hunden inte håller för tävling. Var lite kritisk, ge dig själv och din bruksvalp de bästa grundläggande förutsättningarna som finns! Sen kan det ju alltid gå skit ändå av olika anledningar, men man behöver ju inte starta på minus och pissa i motvind.

Som högt satsande tävlingsmänniska, med en sann kärlek till bruksrasen australian shepherd och tro på rasen som en formidabel brukshund, så hoppas jag att även i framtiden kunna välja australian shepherds som mina tävlingskompanjoner. För att detta ska vara möjligt, och för att man ska ha ett så brett ”smörgåsbord” av kommande tävlingskompisar att välja mellan hos många olika kennlar, så borde allt fler uppfödare enligt mig ta till sig av Lenas slutkläm:

 ”För oss är vår ras en sann brukshund. Bra individer i rasen har den balans mellan självständighet och samarbetsförmåga som krävs av en bruks-(vall-) hund. Ska den ha det även i framtiden anser vi att det krävs att uppfödare i rasen i högre grad tar hänsyn till, och prioriterar, den arbetsförmåga som gör rasen till en brukshund. Det finns annars risk att rasen successivt utarmas till att bli enbart trevliga och glada sällskapshundar” .

Föder man upp australian shepherds så föder man upp en bruksras, och har ett ansvar att inte urvattna rasen till ännu en gullig ras som passar alla men inte är riktigt bra på annat än sällskap. Och vill man som valpköpare inte ha en brukshund med allt som det innebär, så köper man inte en australian shepherd. Punkt slut.

Boss BPH; Bilder och filmer

Då kommer som utlovat foton och filmer på Boss BPH 🙂 .

151010,1 151010,2 151010,3 151010,4 151010,5 151010,6 151010,7 151010,8 151010,9 151010,10 151010,11 151010,12 151010,13 151010,14 151010,15  151010,17 151010,18 151010,19 151010,20 151010,21 151010,22 151010,23 151010,24 151010,25 151010,26 151010,27 151010,28 151010,29 151010,30 151010,31 151010,32 151010,33 151010,34 151010,35 151010,36 151010,37 151010,38 151010,39 151010,40 151010,41 151010,42 151010,43 151010,44 151010,45 151010,46

 

Moment 7 finns ju inget på eftersom Boss sa ”fan heller” om de där hala plasttaken 😉 ! I övrigt är jag så himla nöjd med honom, han är så himla rolig den där lille med så himla mycket gött fanskap i sig ❤ ! Inte alltid den lättaste hunden, men alltid förbannat rolig 🙂 !

151010,16

Nått annat som är himla roligt är att hela D-kullen från Hönsetorp kunde komma! Så himla roligt med engagerade hundägare som tycker det är kul att hänga med på sånt här 🙂 ! Alltid extra kul när man kan få med alla syskon i en kull och se likheter och olikheter!

151010,48

För den enskilde hundägaren är ju mentaltester/beskrivningar egentligen ”inte så viktigt” (men väldigt intressant och kul, vi hade en superrolig dag med att titta på alla syskonen 🙂 ), men det är ett jättebra verktyg för uppfödare för att det ger statistik och utvärderingsverktyg för att kunna hitta röda trådar i sin avel och sina avkommor 🙂 . Det är fler och fler uppfödare som förstår att uppskatta detta verktyg och den del av avelspusslet som den ger, och att kunna ge den informationen tillbaka till mina hundars uppfödare känner jag är det minsta jag kan göra!

Och om man vill tävla bruks (GIVETVIS vill man det 😉 ) så är ett krav att hunden har gått MH (om det är en bruksras) eller BPH/MH (alla övriga raser). Inte att förglömma 🙂 !

Australian Shepherd hos mig – då, nu och sen

Det var under 2007/2008 som mina första tankar på att skaffa en brukshund formade sig i mitt huvud. Jag hade haft aktiva sällskapshundar sen -89 och började få in en fot i tävlingsvärlden med min Cavalier Beatnik runt -99/-00, och när jag köpte Homer 2007 så hade jag planer och förhoppningar på en tävlingskarriär med honom. Nu blev det ju inte så då han var så sjuk under sin uppväxt, men när jag och han gick instruktörsutbildningar och kurser tillsammans, så gick hundträningsintresset från en glöd till en flammande brasa. Jag ville bara ha mer, mer, mer, och kände att jag behövde en hund som ville lika mycket som jag och som hade både vilja, förmåga och kapacitet.

Så jag började botanisera bland bruksraserna och ta reda på vad som skulle kunna passa mig. Det var inte utan ett visst mått av nervositet och ångest, då jag målade upp det ena skräckscenariot efter det andra om vad som skulle kunna gå fel. Tänk om jag inte redde ut det,  tänk om jag inte kunde ge den vad den behövde i form av motion och träning, tänk om jag förstörde hunden? Jag läste om och tittade på främst schäfer, riesenschnauzer, malle och boxer. Närmst kom jag malinoisen (och den rasen ligger mig fortfarande varmt om hjärtat), men jag vågade inte riktigt ta steget. Det ÄR läskigt när man ska sätta sig in i en helt ny ras och ta sig in i den världen, man har oftast inte de rätta kontakterna och vet inte riktigt vad som är bra eller dåligt 😛 .

Samtidigt som mina funderingar spann för fullt, så började jag gå många kurser (och även hålla kurser själv) ute hos Emelie på Vinna Hundcenter. Hon hade sin första australian shepherd tik Vinna, och jag blev mer och mer förtjust i henne ju mer jag såg. En härlig förighet, träningsbarhet, arbetsvilja och glädje. Peppig i lydnaden, snabb i agilityn, fin i spåret. Lagom i storlek och päls, smidig och ingen tungviktare. Kanske var det där något för mig…?

Jag läste på mer om rasen, ursprung och egenskaper, och kände mer och mer att detta var något för mig. Så när Emelie proklamerade att Vinna skulle ha valpar, så var jag inte sen att sätta upp mig på valplistan, även om det var ångestfyllt mitt i all spänning 😉 . Jag spenderade tiden fram till valpning att göra upp planer hur jag skulle tackla problem som KUNDE komma upp, ex Hur gör jag om hunden blir reserverad? Hur gör jag om hunden gör utfall? Hur gör jag om hunden blir ett stressmonster, osv osv…

Men som ni alla vet, ut bland de där sex valparna kom en av världens enklaste, lättaste och duktigaste hundar, min fantastiska tränings – och tävlingskompis Lyxa ❤ ! Jag hade inte mycket användning för alla de där katastrofplanerna jag gjorde (men det var SKÖNT att ha dem i bakfickan så jag kände att jag var förberedd på det mesta/värsta 🙂 ). Jag är glad varje dag att jag vågade ta steget att ställa mig på valplistan, vågade köpa en bruksras, för tack vare det fick jag en av världens härligaste vänner och familjemedlemar!

2 km spår med Lyxa 073

 

Sen jag skaffade Lyxa har det av naturliga skäl blivit att man träffat fler och fler aussies och aussiemänniskor. Hundar från olika linjer/kennlar, hundar av olika storlekar, hundar av olika kaliber, hundar med olika styrkor och svagheter. Det är en ras med stor variation, både utseendemässigt, mentalt och arbetsmässigt. Det är inte så konstigt, då rasen faktiskt är rätt så ung i Sverige och därför inte avlats på i så himla många generationer.

Tyvärr finns det ju de uppfödare (som säkert finns inom alla raser) som inte bryr sig om att det är en bruksras de föder upp, utan verkar avla mer åt det ”aktiva sällskapshunds”-hållet. Märkligt nog skriver dessa ofta (helt utan grund) på hemsidor och annat att de föder upp ”arbetande hundar/hundar för arbete” där vare sig avelsdjur, aveldsjurens släkt och knappt heller avkommor har testats på något sätt inom arbete… Men med bara den allra enklaste efterforskning, så är det rätt lätt att sålla bort dessa uppfödare. 

För mig, som är tävlingsmänniska med höga mål (och som inte är intresserad av att köpa en BC 😉 ), så behöver jag ha en ras där jag inte behöver leta mig fördärvad efter lovande kullar, utan har stora chanser att kunna hitta en individ mer alla grundläggande delar på plats för att  ha förutsättningarna att kunna bli en bra tävlingshund, och kapacitet nog att tillsammans med mig som tränare/förare utvecklas rätt för att nå mina mål. Och tack vare engagerade uppfödare som för arbetshundsaveln framåt, så ser det väldigt lovande ut för framtiden att jag inte ska behöva överge aussien som tävlingsras!

Det finns fler och fler uppfödare som avlar med plan på att rasen generellt (inte bara enstaka stjärnindivider) ska bli en ännu bättre bruks/vallhund och ett självklart val av tävlingspartner, och det är fler och fler hundar som visar framfötterna inom många grenar. Godkända vallhundsprov på både får och nöt, WTCH, brukschampions, flera ekipage på väg ut i IPO, på SM-kvallistan i olika grenar… antalet presterande arbetshundar blir bara större och större. Och det finns massa intressanta kullar, valpar och unghundar som håller på att utvecklas just nu, och jag håller nära koll på flera av dem med förhoppningar att några av dem kommer gå i avel senare.

För min egna närmsta aussieframtid så har jag ju lilla Pu, som jag hoppas ska fortsätta utvecklas åt det håll hon gör nu. Förhoppningsvis blir hon en stjärna, men det är ju säkert 4-5 år kvar tills jag verkligen har facit på vad det blev av henne, både arbetsmässigt och hälsomässigt. Men jag har just nu en väldigt bra känsla 🙂 .

141225,7

 

I den ännu mer avlägsna framtiden, så känner jag som sagt tillförlit till att det kommer finnas riktigt bra aussies när det är dags för mig att köpa nästa!

För mig finns det ingen bättre ras som har så mycket av de inre och yttre egenskaper som jag önskar i en hund, och jag ser fram emot ett aktivt hundliv och en fortsatt framgångsrik tävlingskarriär, med alltid minst 2 aussies vid min sida!

Simträning

Andreas tog ut Barney för lite egentid med promenad och rallyträning. Då tog jag med mig resterande flocken ut på sjön för att simträna Lyxa lite :).

20130802,1

Idag gjorde jag första sträckan extra lång, för att hon skulle få ta ut sig lite mer. Här fick hon simma 440 m/11 min. Efter detta var hon tillochmed lite flåsig när vi kom fram till vår pausplats :).

20130802,2

Här blev det ett par minuters paus, sen körde vi en sträcka till på 240 m/6 min till vårt nästa pausställe. Här fick snusrarna komma in på land och sträcka på sig lite och plaska i vattenbrynet, medans Lyxa simmade i cirklar ute i vattnet (inte lika trött som efter första sträckan alltså 😉 )

20130802,3

Sen åkte vi tillbaka till startpunkten, vilket gav Lyxa en sammanlagd träning på 980 m/24 min. Duktig tjej!

För övrigt, en liten titt i kalendern förut berättade för mig att det nu är nästan exakt 63 dagar sen beräknat höglöp för Lyxa, ergo så skulle hon ha valpat typ NU om jag hade parat henne detta löp.

Och det skönaste är att det märks inte ett enda dugg på Lyxa. Hon förändras inte nått i personlighet eller träningsvilja vare sig under löp eller skendräktighetstiden, och det är sååååå skönt!! Under hennes två första löp ville hon ju bara ligga och myyyyysa istället för att göra något annat (jag kan ju säga att jag hade lite panik där när min träningshund förvandlades till en sällskapshund och soffpotatis 😉 ), men de efterföljande löpen har jag inte märkt någon skillnad alls. Otroligt gött! Jag läser och hör om så många som har problem med stora personlighetsförändringar på sin tik under både löp och skendräktighet, och jag tackar gudarna att Lyxa inte är sån! Hade varit lite svårt att träna och tävla med en sån hund, och jag hade inte heller velat föra sådana gener vidare….

Nu blir det nog snart en sväng in till stan, det suuuuuuger i hundprylsshoppingtarmen :)!

Framtidsdrömmar

Om allt går som det ska och som jag planerat, är det nu bara ett halvår kvar till parning!

Ett halvår kvar till skapandet av kullen som vi tror så mycket på, kullen som både jag och Liza gör vårt bästa för att utvärdera och skärskåda de blivande föräldrarna för att få de allra bästa förutsättningarna för valparna, oss själva och de övriga blivande ägarna.

Meritering för dokumenterad arbetskapacitet (och bevis på fokus, motor, samarbetsvilja, förmåga till självständigt arbete, förighet, uthållighet etc.), mental och exteriör utvärdering, hälsokontroller… Allt detta gör vi för att få en så tydlig och klar bild som möjligt över vad som kan gissas nedärvas till den kommande kullen (gissningar som ju sen givetvis kan visa sig vara fel, avel is a bitch på det sättet 😛 )

Det finns fortfarande mycket som kan gå fel under dessa månader så det inte blir något av, det är fortfarande långt kvar till man kan pusta ut… men SOM jag längtar och hoppas!!

Och jag kan ju säga att vårt utgångsläge känns riktigt, riktigt bra :)!

valpkullsbild

Valpförhoppningar

Mycket av min vakna tid går åt att fundera på och drömma om de kommande valparna. En liten del av tiden så tänker jag pragmatiska (negativa :P) tankar som ex ”vi kanske inte får till någon parning”, ”hon kanske går tom”, ”det kan bli förlossningskomplikationer” osv osv, allt sånt som man MÅSTE vara medveten om kan ske när det vankas parning och valpning.

Men jag ska erkänna att den absolut mesta delen av tiden går åt till att tänka de där rosenröda tankarna, där man funderar på hur många det blir, hur de kommer se ut, vad det blir för könsfördelning, hur mycket av Lyxa respektive Lotus man kommer se i dem, hur de kommer utvecklas när de växer upp….

Och sen finns givetvis även de där lite bitterljuva tankarna om hur man ska välja rätt valpköpare, glädjen när man får berätta för valpköparna att det finns en valp till just dem (kommer SÅ väl ihåg när Emelie smsade mig tidigt, tidigt på morgonen och berättade att nu fanns det en valp till mig, jag flög som på moln resten av dagen 🙂 ), och även det tråkiga att kanske behöva göra några besvikna och berätta att det tyvärr inte blev någon valp till just dem för att det kanske blev mindre antal valpar än bra valpköpare på valplistan :(. Livet som uppfödare börjar ju ofta med att göra några överlyckliga och några besvikna, tyvärr…

Sen funderar jag också mycket på hur jag hoppas att valparna ska vara när de väl kommer ut och växer upp och har gjort en liten lista på saker jag hoppas (och tror!) ska visa sig i valparna.

1. Först och främst hoppas jag ju givetvis att de ska vara friska och sunda, både fysiskt och mentalt. Hur väl man än menar med sin avel och hur bra undersökningar av stamtavla och släktingar (och avelsdjuren själva) man än gör, så finns alltid risken att det poppar upp något man inte vill ska finnas där. Min främsta och högsta önskan är att de ska slippa allt vad fysiska fel, sjukdomar och mentala brister heter, både för valparnas egna skull, för valpköparnas skull och för min och Lizas skull som är de som tagit beslutet att kullen ska bli till.

2. Sen så hoppas jag på att de ska bli glada och peppiga hundar. Jag tänker inte skriva ”lätta” hundar eftersom jag tror att de kommer bli en handfull som kommer ge sina nya ägare ett gäng gråa hår och och bekymmersrynkor ( 😉 ), men har en hund i grund och botten en glad inställning till livet tror jag gör det lite lättare för valpköparna att ta sig igenom de galna, anstängande, ”hopplösa” perioderna i hundarnas liv.

3. Efter det vill jag att de ska ha en enorm arbetsvilja och redan från början en bra känsla för av/på som bara är för valpköparna att vidareutveckla. Jag vill inte ha några stressmuppar som inte fattar att man ska jobba när arbete erbjuds och ta det lugnt när inget arbete erbjuds. Något av det värsta jag vet är hundar som inte tar det lugnt när det inte erbjuds nått jobb, utan som ex inomhus hela tiden pockar på uppmärksamhet och kommer med grejer och stressar och har sig och som inte kan slappna av. När arbete sen erbjuds vill jag ha hundar som med glädje, engagemang och fokus tar sig an vilka uppgifter som än erbjuds dem, som har en stark vilja att jobba tillsammans med sin ägare.

4. Slutligen hoppas jag ju att de ska ha alla delar på plats för att gå ”all the way”. Jag hoppas att mina valpar ska bli mer än ”mästare på hemmaplan” (ni vet, ”min hund klarar ett elitspår HUR LÄTT SOM HELST…. hemma”) utan även ska kunna gå ut med sina nya ägare och med glädje kunna tävla och prestera var som helst, när som helst. Ha ork, fokus och uthållighet att köra långa bruksdagar där de kan koppla av och ladda om flertalet gånger under en dag och kunna ta sig till och konkurrera väl i de högre klasserna. Jag vill och hoppas på att föda upp presterande arbets/tävlingshundar, och det skäms jag inte för att säga!

En hund som har de delar jag nämnt ovan OCH visar upp bra resultat på tävlingsplanen, det är för mig en optimal aussie eftersom det som sagt kräver att alla delar finns på plats för att kunna prestera på en given plats på en given tid med ett regelverk (och en/ett par domares objektiva åsikt) att ta hänsyn till. Det kräver sundhet, friskhet, mental stabilitet och vilja från hundens håll, och det är det jag hoppas på att kunna leverera till valpköparna den dagen de kommer för att hämta sin hett efterlängtade och älskade lilla valp som ska bli deras nya familjemedlem, tävlingspartner och bästa vän :)!

Första gången jag höll i Lyxa som ägare till henne, en av de bästa dagar i mitt liv <3! Foto: Emelie